Jag springer varannan dag, om man kan kalla det springa.
Jag känner mig som en padda, sådär tung som man känner sig när man inte tränat på ett bra tag.
Men det är LYCKA, i alla fall.
Inte många minuter men glädjen hinner ändå komma.
Nu ska jag till Italien på en orienteringsresa. Kanske kanske kan jag springa lite längre då;) I skogen är det ännu tyngre men ännu mera Lycka.
Jag får nog mest heja och glädjas över att vara där, men det är också LYCKA:)
Det är inte varje dag jag gör mina övningar med Glädje men när man tänker en gång till och funderar på vad de smärtsamma kan leda till, då blir det också Glädje.
De var lite tankar från en skadad som "förhoppningsvis" är på väg tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar