Kronisk Borrelia

Jag tror ni som följer min blogg har förstått att jag inte har mått så bra. Jag har bara inte velat att det här ska bli en sjukdomsblogg utan en blogg som ska handla om Träning och Hälsa. Men i dag känner jag att jag vill dela med mig för min sjukdomsresa har varit så lång och kommer bli längre. Om vi nu har träffat rätt den här gången.

Det hela började för mer än två år sedan. Och säkert mycket längre tid tillbaka (5 år) om man räknar med de strålande smärtorna i benen som ledde till operation till Compartment syndrom som jag säkert aldrig har haft. Jag var student i slutet på min utbildningen och fick så kallade anfall då och då. Började frysa, fick dimsyn och mega huvudvärk jag kunde knappt gå hem från skolan och då bodde jag mycket nära. Kroppen skrek efter mat och jag kunde överäta som en person som har ätstörningar. Sedan sov jag och hade influensa symptom. Det som ändå är och var värst var värken i kroppen som ständigt plågade mig. Kunde inte träna och ni vet ju att de typ är mitt liv. Träning alltså. På den tiden ville läkarna få det till stress jag hade ju faktiskt mycket med min c-uppsats. Och Proverna visade ingenting. Lite deprimerad var jag också enligt dem för min sambo bodde utomlands under den perioden.

Sedan flyttade jag, började jobba och värken kom i skov. I bland mådde jag lite bättre någon dag men alla symptom blev ständigt värre. Jag fick mjölksyra av minsta lilla, kunde inte gå upp för en trappa utan att dra på mig mjölksyra. I början var jag så dum som tänkte att jag var dåligt tränad efter mina operationer i fot och ben så jag försökte träna hårdare. Tvinga kroppen till intervaller. Men jag var helt utmattad. Hade ingen energi och Läkarna hittade inget fel. Jo precis som i Halmstad trodde de att jag jobbat för mycket, var övertränad och behövde vila. Jag vägrade tro detta och kämpade på. Tro mig vad jag kämpat, när jag tänker tillbaka på vad jag ända har lyckats genomföra med mina symptom så kan man knappt tro att det är sant. Och många av er har troligtvis inte märkt att jag har varit dålig.

Kiropraktor, sjukgymanster och hela faderulan. Ingen förstod hur min kropp kunde strejka så totalt. Fast jag vet att alla tänkte det "stress, utmattning, överträning, psykiskt!"Jag fick till och med gå till en psykolog som kom fram till att vi inte hade något att prata om.Så jag var bara där en gång. Jag hade min mentala utbildning på Bosön i bagaget och lät inget knäcka mig. Jag gick en yoga utbildning och tänkte om. Förra sommaren gick det helt enkelt inte jobba mer jag var för dålig. Jag var sjukskriven några veckor och vilade helt från träning 5 månader. Ingen förbättring. Samma visa igen. Jag var alltså inte så utmattad trots allt. Hjärnan blev röntgad, jag har uträts för neurologiska sjukdomar och jag vet inte hur många blodprover jag har tagit. Myofibrolgi och reumatiska sjukdomar har varit på tapeten. Men det stämde inte.

När jag mådde  dåligt en dag  när jag var hos läkare på akuttid tyckte han jag skulle äta antideprisiva eftersom jag har haft värk och mått dåligt så länge och det är inte första gången jag erbjuds detta ska ni veta. Aldrig i livet sa ja. och där fick det vara nog. Norge blev nästa steg, ett borreliose center. Ett svindyrt blodprov som skickades till tyskland och tillbaka. Svaret har kommit och det visar att jag har en kronisk Borrelia. Behandlingen kan bli lång och jag har precis börjat med antibiotika. Det har påverkat så många organ. och Listan med symptom är så lång.

Just nu är dimsynen och en svullen buk på tapeten och huvudvärk så jag trodde huvudet skulle spricka i dag. Strålande smärtor från ryggen och stickningar i fingrarna är vardag men vad vet jag, det kanske kommer mer av medicinen. Jag har mycket att lära om sjukdomen och är fortfarande lite skeptisk, kan det vara detta trots allt. och Om det är det. Hur tusan har svensk sjukvård låtit mig gå med det så länge...

Till alla mina vänner som jag har tappat kontakten med under åren..och alla ni som är runt omkring mig som inte har sett den glada livliga cecilia på ett tag. Jag ska tillbaka bara så ni vet. Alla bakterier som vandrar runt och äter upp mig inuti ska DÖ. Förr eller senare. Jag är en kämpe. Och jag vet att det finns fler därute med samma problem.